Människor stressade fram och tillbaka på flygplatsen, man kunde knappt urskilja ansiktena så snabbt de förflyttade sig. Ännu mindre kunde jag se ifall mamma, pappa och Seth började närma sig oss. Justin stod och höll om mig bakifrån. ”Är du nervös?” Frågade han mig och pussade mig på kinden. ”Nejdå”, log jag. ”Är du?” Jag kände att han skakade på huvudet. ”Nej, bara vettskrämd.” Jag vände mig om och log mot honom. ”Det kommer gå bra, du har ingenting att vara rädd för.” Han log och kysste mig mjukt. ”Du har rätt”, sade han. Någon hängde sig fast vid mitt ben, jag tittade ner och möttes av Seth's bruna, livliga ögon. ”Heeej!” Skrek jag glatt och slängde upp honom i min famn. Han log stort och slängde armarna runt mig. ”Mamma!” Jag skrattade glatt. ”Seth!” Justin kollade på oss och log snett. ”Ska du inte gå till pappa?” Viskade jag i Seth's öra. Han nickade och slängde sig över till Justin och kramade honom hårt.

Mammas ögon vidgades när hon kom innanför dörren i vårt hus. ”Det är verkligen... stort”, sade hon mumlandes samtidigt som hon gick längre in i huset. Jag förstod hennes förvåning, jag hade blivit exakt likadan första gången jag kom innanför dörren. Seth sprang rakt in och slängde sig på soffan som gjorde att han studsade upp nästan en meter i luften. Jag sprang skrattandes mot honom. ”Skor i soffan va?” Skojade jag. Han såg på mig oskyldigt och log sitt vanliga leende. ”Förlåt mamma”, sade han. Jag skrattade, ”det gör inget.” Jag gick ut i köket för att fixa lite kaffe och någonting att fika på. ”Är det okej med kanelbullar?” Skrek jag till mamma och pappa som ledde till följande att Seth sprang ut i köket och jublade. ”Mormor och morfar gillar också kanelbullar”, log han.

Justin's perspektiv.

Jag satt vid det stora matbordet som vi för stunden hade minskat en bra bit för att vi skulle slippa skrika runt för att höra vad vi sa till varandra. Jag reste mig upp. ”Tack älskling för fikan, nu måste jag verkligen iväg och öva.” Aubrey kollade spänt och länge på mig. ”Men ni är såklart välkomna att följa med”, lade jag till vilket fick Aubrey att le belåtet.

Vi kom in i den stora arenan som för tillfället var min övningsarena innan jag gav mig ut på believe-turnen. Jag gav dem en snabb rundtur innan jag hoppade upp på scenen. ”Ni kan sitta där på stolarna eller gå backstage, ni får själv välja”, sade jag samtidigt som Scooter slängde en mikrofon som jag fångade med ena handen. ”Jag är klar om max tre timmar.” De satte sig ner och kollade fokuserat på mig. Jag skakade om kroppen och ställde mig nerböjt och började när jag hörde introt till ”as long as you love me” spelas.

Aubrey's perspektiv.

Medan Justin hoppade fram och tillbaka på scenen, dansade och sjöng till olika låtar på den gigantiska scenen, satt Seth i mitt knä och klappade och skrek utan något avbrott. ”Är pappa bra?” Viskade jag i hans öra. Han nickade ivrigt och fortsatte skrika. Efter tre långa timmar, som på något sätt samtidigt hade gått ganska fort hoppade Justin ner från scenen. Svetten rann ner från hela honom och han kastade vatten från vattenflaskan över sig själv, som ett försök att bli svalkad.

Seth gick mellan mamma och pappa och höll de båda i handen påväg ut. Justin tog min hand och vinglade med den fram och tillbaka, han kysste mig på kinden. ”Jag älskar dig”, log han. ”Du var väldigt bra idag”, svarade jag. ”Jag längtar efter att få turnera med dig”, sade jag och kysste honom på kinden. Vi fortsatte utåt och Seth sprang bak till oss och tog oss båda i händerna. Jag och Justin kollade på varandra och log brett.